”Vi behöver något vi kan lita på. Något vi kan tro på. Några gemensamma mål som vi kan enas kring.”
Så beskriver PcPs CTO, Michael Habekost, behovet av en EPD. Även om miljövarudeklarationer (Environmental Product Declarations) kan vara svåra och tekniska att läsa, har de blivit ett gemensamt språk för klimatavtryck.
På bara några år har EPD:n gått från att vara ett dokument som endast diskuterades av de största företagen till att bli en integrerad del av vanliga byggprojekt. Inte för att byggbranschen behöver mer pappersarbete, utan för att data har blivit avgörande för att få tillförlitlig och enhetlig information som gör det möjligt att jämföra produkters miljöpåverkan.
På PcP var arbetet med att ta fram EPD:er för upp till 90 % av gallren inte någon skrivbordsövning. Det blev en process som kan spåras tillbaka till företagets första säkerhetsgaller på 1970-talet och som tvingade organisationen att granska sina egna siffror, leverantörsdata och antaganden.
”EPD:n är svår att förstå”, säger Habekost. ”Men det är viktigt att berätta historien.”
PcPs arbete med miljövarudeklarationer började långt före 2021.
”Vi har arbetat med styrka-i-förhållande-till-vikt sedan de första pressade gallren tillverkades på 1970-talet”, säger Michael Habekost. ”Redan då var det en konkurrensfördel att kunna använda mindre material utan att kompromissa med styrkan.”
I dag kallar vi detta resurseffektivitet. Då handlade det om design, effektivitet och konkurrenskraft. Men logiken var densamma: mindre material, lägre energiförbrukning och bättre lösningar.
Hållbarhet infördes inte i företaget som en del av ett strategiskt initiativ. Den växte fram ur praktiken.
”Redan på 1990-talet arbetade vi med att ställa om till grön energi”, säger Habekost. ”Vi valde först att byta ut alla lampor och gick sedan över till naturgas i stället för kolbaserad fjärrvärme.”
Enligt honom hänger detta samman med företagets kultur. Det har aldrig funnits någon större klyfta mellan ledning och produktion. Beslut om material och energiförbrukning har inte varit isolerade i en strategi; de har varit en del av vardagen.
”Fokus på hållbarhet kom senare”, förklarar Habekost. ”Men logiken var rimlig då, och den är det fortfarande.” Sett med dagens perspektiv tog PcP tidiga steg i samma riktning.
EPD:n var därför inte starten på hållbarhetsarbetet på PcP. Den blev dokumentationen av något som redan var väl etablerat.
EPD:n kan likna en kvalitetsstämpel. Det är den inte.
”En EPD är inte ett certifikat i traditionell mening”, betonar Habekost. ”Den säger inte: ’Den här produkten är nu hållbar.’ Den säger: ’Här är den miljöpåverkan vi kan dokumentera, beräknad enligt en specifik standard, med en fast systemgräns och verifierad av en oberoende tredje part.’”
Skillnaden är avgörande.
En EPD bedömer inte om en produkt är bra eller dålig. Den presenterar data.
Den kan jämföras med näringsdeklarationen på baksidan av en vara i mataffären. Den talar inte om ifall produkten är nyttig, utan vad den innehåller.
Bakom en EPD finns alltid en LCA (Life Cycle Assessment), en livscykelanalys. En LCA är själva beräkningen av en produkts miljöpåverkan från råvaruutvinning till produktion, avfallshantering och återvinning. EPD:n är den standardiserade och tredjepartsverifierade versionen av denna analys. Man kan säga att LCA:n är beräkningen – EPD:n är den verifierade versionen.
Detta är en viktig skillnad eftersom:
I en tid då begrepp som ”hållbar” och ”grön” används allt oftare blir transparens en konkurrensfördel i sig. När siffrorna är verifierade flyttas diskussionen från åsikter till dokumentation.
Det är här EPD:n kommer till sin rätt – inte som en domare, utan som en gemensam referenspunkt.
Därför att EPD:n måste vara användbar i praktiken.
Många företag väljer en pragmatisk väg och tar fram EPD:er för en enskild produkt eller några standardprodukter. Det är enklare, snabbare och billigare.
Men PcP valde en annan väg: i stället för att dokumentera en enda produkt beslutade företaget att täcka nästan hela sin produktion – i praktiken omkring 90 %. Deras miljövarudeklarationer är därför strukturerade i materialgrupper så att underliggande produkter och processer kan hanteras inom samma modell.
”Hittills är vi de enda i vår bransch som har gjort detta”, säger Habekost.
PcP valde denna strategi eftersom deras kunder arbetar med lösningar snarare än standardprodukter.
Samtidigt ligger den största delen av klimatavtrycket i råvarorna, särskilt för stål och aluminium. Om man bara dokumenterar en begränsad del av produktionen och utelämnar processer och material riskerar man att ge en missvisande bild.
För stål är paradoxen tydlig.
Materialet har lång livslängd och kan återvinnas obegränsat. Det är en betydande styrka. Men själva tillverkningsprocessen är energikrävande.
”Vi måste arbeta med själva produktionen”, säger Habekost. ”Elektriska ugnar måste ersätta gamla kolbaserade anläggningar – och det räcker inte att de drivs med el. De måste använda grön energi, som vind- och vattenkraft.”
Samtidigt pekar han på en annan utmaning: vi måste bli bättre på att använda tillgängligt skrot effektivt.
Att täcka 90 % av sortimentet gjorde processen mer komplex – men också mer exakt.
Arbetet började med att kartlägga vad som faktiskt ingår i produkterna: materialtyper, använda legeringar, deras andelar samt processer och energiförbrukning kopplade till de olika materialgrupperna.
Det handlar inte bara om att multiplicera några transportkilometer med en utsläppsfaktor.
Data finns sällan samlat på ett ställe. Det kan finnas inom inköp, produktion, hos teamledare och i system som är byggda för drift – inte för LCA-beräkningar. Det kräver intern tid, samordning och en modell som kan hantera komplexiteten.
Om modellen är för enkel blir EPD:n lätt att beräkna. Men den blir också en svagare grund för beslut.
En av de mest frustrerande – och lärorika – utmaningarna i processen handlade inte om brist på vilja, insats eller data.
Den handlade om tajming.
När PcP var en av de första i branschen att systematiskt ta fram EPD:er visade det sig ha en oväntad nackdel.
Mitt under processen reviderades standarden EN 15804 från A1 till A2.
Under övergångsperioden existerade A1 och A2 parallellt. Men just när PcP befann sig mitt i det omfattande datainsamlingsarbetet blev A2 den gällande referensen.
Problemet?
De viktigaste leverantörsdata hade sammanställts enligt A1, med data från ett par år tillbaka.
Eftersom råvaror står för den största delen av miljöpåverkan innebar detta att PcP stod med ett underlag som inte passade in i det nya beräkningsramverket.
”Det betyder att våra siffror blir betydligt högre eftersom de baseras på generiska data”, förklarar Habekost. ”Det innebär att vi inte får erkännande för PcPs medvetna val av rätt leverantörer.”
Först i senare uppdateringar kan mer exakta A2-data från leverantörer integreras. Vi har nyligen fått dessa data, och de visar betydande förbättringar.
I detta avseende är en EPD en ögonblicksbild. Den speglar de data och standarder som gällde vid tidpunkten för upprättandet. Om uppströmsdata förändras, till exempel om leverantörer minskar sitt koldioxidavtryck eller byter energikällor, måste miljövarudeklarationen uppdateras för att hålla jämna steg.
Att arbeta med en LCA är därför inte en statisk process. Det är en kontinuerlig process där modellen gradvis anpassas till den faktiska utvecklingen i värdekedjan.
En EPD är bara så exakt som de data den bygger på.
Den mest värdefulla effekten av EPD-arbetet var inte själva EPD:n.
Det var insikten.
När man bryter ned påverkan på material, processer, resurser och transport blir det tydligt var förbättringar kan göras, och var man inte bör lägga tid.
För oss bekräftade det särskilt:
Det gav också en bättre grund för dialog med konstruktörer och entreprenörer, eftersom vi kan leverera data i ett format som överensstämmer med de miljöredovisningar som blir allt vanligare.
Vi förväntar oss att EPD:er i allt högre grad kommer att bli en integrerad del av standarddokumentationen i byggprojekt, på samma sätt som vi har sett med CE-märkning (EN 1090) och kvalitetssystem.
Detta kommer inte att ske över en natt. Men när dokumentationskrav blir en integrerad del av projektleveransen kommer EPD:er inte längre att vara ”bra att ha”. De blir en förutsättning.
Och just därför är det viktigt att EPD:er också blir lättare att förstå – inte mindre tekniska, utan mer transparenta. För om data ska skapa förtroende måste de vara både verifierbara och förklarliga.
Som Habekost ser det: ”EPD-dokumentation finns där för att göra hållbarhetsarbetet begripligt. Men det är inget certifikat. Man får vissa egenskaper hos en produkt certifierade. Det är något man måste arbeta med kontinuerligt. Det är en pågående process.”
Vi forventer, at EPD i stigende grad bliver en integreret del af standarddokumentationen i byggeprojekter – på samme måde som vi har set det med CE-mærkning (EN 1090) og kvalitetssystemer.
Det sker ikke fra den ene dag til den anden. Men når kravene til dokumentation bliver en fast del af projektleverancen, bliver EPD ikke et “nice to have”. Det bliver en forudsætning.
Og netop derfor er det vigtigt, at EPD-fortællingen også bliver lettere at forstå: ikke mindre faglig, men mere gennemskuelig. For hvis data skal skabe tillid, skal de både kunne kontrolleres – og kunne forklares.
Som Habekost ser det: ”EPD-dokumentation er til at gøre arbejdet med bæredygtighed forståelig. Men det er ikke et certifikat. Man får certificeret nogle egenskaber på et produkt. Det er noget man skal arbejde videre med. Det er en ongoing proces.”
